STENKISTA
Stenkista betraktas av många som bryggornas Rolls Royce. Den har både fördelar och nackdelar och den intresserade bör utgå ifrån förhållandena där bryggan ska placeras i första hand, och i specifik bryggkonstruktion i andra hand, för att säkerställa att bryggan håller och fungerar över tid.
Stenkista är Sveriges vanligaste bryggtyp och är till skillnad från flytbryggan fast och rör sig inte med isar och väder. Den har längst livslängd av alla bryggtyper och kan utöver tilläggningsplats även ge vågskydd.
Stenkistor är dyrare än flytbryggor men kräver inget underhåll och inga löpande kostnader. En viktig avgränsande faktor är att det inte får vara för djupt där bryggan ska etableras (max ca. 4-5 meter), då lämpar sig flytbryggor bättre, alternativt pålade bryggor beroende på hur utsatt läget är. Botten får heller inte vara för brant sluttande då kistans konstruktion kräver en relativt plan yta för att stå stabilt. Många väljer att utöver att fylla kistan med sten även påla för att öka stabilitet mot isrörelse och att bryggan sjunker ner i bottensedimentet över tid.
En stenkista görs normalt med mellanrum så att vatten kan röra sig fritt, men görs ibland även i ett sammanhängande stycke för ökad stabilitet. Bryggor med stycken av stenkistor och öppna partier under föredras generellt av strandskyddshandläggare då de tillåter vatten att röra sig fritt vilket är bättre för den marina miljön runt bryggan.
Bryggor som görs i ett långt stycke har fördelen att det är billigare att göra en lång kista än flera små. En nackdel är att på grund av att de är långa blir det svårt att anpassa botten på kistan utifrån sjöbottnens lutning. Därför görs längre kistor med öppen botten så att stenfyllningen får fylla ut eventuella mellanrum och lutning. Det i sin tur innebär att om isen ruckar på kistan så fyller stenmassorna ut det nya utrymmet som bildats under kistan och blir därför kvar i det nya läget även efter att isen smält. Medan en stenkista med täckt botten har lättare att åter hamna i ursprungligt läge då isen smält eftersom stenmassorna ligger kvar i kistan.
En stenkista görs normalt av kubformade träkonstruktioner där träbalkar knuttimras fast i varandra och förstärks med hjälp av bultar eller dymlingar (träpluggar). Kistor görs även av glasfiberlådor som täcks med trädäck. Fördelen med dessa är att glasfiber håller längre i vatten än trä, medan många föredrar utseendet som den äldre träkonstruktionen ger. En bra konstruktion i trä håller i minst 50 år beroende på vad man anser värt att laga, medan glasfiber som material håller betydligt längre än så.
