En vän till min mamma frågade henne om det var något speciellt i Sunderbans och om det var värt besöket. Min mamma svarade helt enkelt ”Åh ingenting, det finns bara vatten”. Hennes vän åkte till Kerela istället. Människor kommer till Sunderbans från hela världen för att se världens största delta och pröva lyckan för att få en glimt av de människoätande tigrarna. Men min mammas svar var inte så fel. Jag antar att efter att ha besökt den platsen mer än 5 gånger förlorade platsen sin charm för oss. Men det var först efter att jag insåg att vi inte skulle besöka denna plats igen när som helst snart som jag insåg hur mycket mer det fanns att se här.
Jag gick till Sunderbans för första gången när jag bara var 14. Jag hade ingen aning om vart vi skulle. Men jag antog att vi skulle åka till något gammalt rasthus gömt i en liten skog. Jag blev ganska besviken när jag inte kunde hitta ett rasthus när vi väl nådde platsen. För att göra det värre pekade min far mot en båt och bad oss gå ombord på den. Det var en varm och fuktig dag och vi var definitivt inte på humör för att åka på en båttur i den smutsiga floden. Jag kunde se min mamma blossa upp så det var upp till mig och min syster att släcka situationen.
Tack och lov blev det inte alls så. Vakten ledde oss till en snygg husbåt som kallas ”launch”. Däcket hade sittplatser på tre sidor med tillräckligt med utrymme för oss att gå runt, dricka te och titta på exotiska fåglar som flyger förbi eller sitter på ett träd. Det fanns en navigator i ett litet rum i telefonkiosk. Det fanns trappor på sidan som ledde till en liten matsal med vardagsrum. Den hade en tv som inte fungerade och ett par böcker om GIS och skogsstatistik. På ena sidan av matsalen fanns en dörr som ledde till sovrummet med två sängar som även fungerade som förvaringslådor och det hade ett eget badrum med moderna bekvämligheter. Den andra sidan ledde till köket. Jag såg den aldrig riktigt eftersom varje gång jag försökte gå in hade den alltid varit för varm och full av ånga av någon anledning.
Efter att min syster och jag ivrigt utforskat lanseringen fick vi kokosvatten. Jag kände mig som en prinsessa som får allt utan att behöva jobba för det. Efter att ha skrattat om vår ”båtupplevelse” serverades vi lunch. Det har gått mer än ett decennium nu så jag minns inte exakt vad som serverades till lunch. Men jag är helt säker på att det fanns fisk, kyckling, ris, dal, lite grönsaker, mango chutney följt av misti doi och rossogulla. Och jag är ganska säker på att jag måste ha ätit för mycket.
Efter en kort eftermiddagssiesta vaknade vi till rykande heta koppar te, alltid serverade med kex eller lite snacks. Maten spelade alltid en viktig roll i alla våra besök på rastgårdarna. Eftersom dessa raststugor var lika gamla som den brittiska perioden serverades te aldrig utan snacks. Det fanns alltid mer mat än vi kunde äta. Britterna är sedan länge borta men traditionen har gått vidare.
Jag skulle kunna använda många adjektiv för att glorifiera skönheten i Sunderbans men jag tror inte att det skulle vara nödvändigt. Den sumpiga ön täckt av enorma mangroveträd med exotiska fåglar som satt på dem var en njutning för ögonen. Jag försökte utan framgång leta efter krokodiler som slentrianmässigt simmade i det leriga vattnet. Jag kunde ha svurit att jag såg något röra sig. Min pappa sa till mig att den här platsen hade fler varelser än vad som kunde identifieras. Men jag var bara intresserad av att se en farlig människoätande tiger. Naturligtvis hade jag ingen aning om vad jag skulle göra när jag stod inför en. Själva idén verkade dock ganska fascinerande. Men tack vare mitt sökande efter en tiger fick jag se mycket naturligt godhet som Sunderbans hade att erbjuda. Att bo i staden fick mig att glömma hur solnedgången såg ut men jag hade turen att bevittna den här.
Efter solnedgången blev det lite kusligt eftersom det inte fanns några gatubelysningar eller ljud från människor eller TV för att fylla tystnaden. Jag ser många skräckfilmer och det här ögonblicket verkade som om jag var med i en av dessa läskiga scener. Det tog lite tid men jag vande mig. Sedan mina dagar i Darjeeling hade jag faktiskt glömt att uppskatta ljudet av tystnad. Ljudet av vatten som träffar stränderna, de små insekterna som försöker kommunicera i mörkret, reflektioner av glänsande stjärnor på vattnet, män som försökte förankra uppskjutningen, allt det som verkade onaturligt för ett ögonblick sedan verkade förtjusande nu. Vi avslutade dagen med en utsökt middag.
Jag hade ambitiösa planer på att vakna tidigt för att se soluppgången. Men min lathet tog över mig och jag sov tills jag väcktes av min mamma för att äta frukost och te. Vår frukost var snyggt upplagd på däck. Jag kände att jag hade gått tillbaka till den viktorianska eran där ett kommando skulle ge dig allt du ville ha. Jag önskade att jag skulle kunna se ett vilt djur innan jag gick hem bara så att jag kunde skryta om det. Till min förvåning såg jag en stor fisk som varelse hoppa upp ur vattnet. Min far, som studerade vågorna som skapades i vatten, bad oss att se framåt i en viss riktning. När vi gjorde det såg vi en snabb gangetisk delfin ta ett stort språng. Vi fortsatte att följa den med ögonen tills den försvann. Så nu hade jag åtminstone en historia att berätta.
Efter frukost, när jag gick och duschade, insåg jag att badrumsfönstret satt fast och jag kunde inte stänga det. Jag var lite obekväm först. Men jag insåg att eftersom det inte fanns någon civilisation i närheten hade jag inget att oroa mig för. För att vara ärlig verkade det som ett spa mitt i naturens sköte, något som du bara ser på pintrest.
När jag väl var ute ur duschen informerade vår vakt om att snabbbåten var redo att ta oss till deltats smala inland där sjösättningen inte skulle gå. Vid de efterföljande besöken fick jag prova mig fram med speedbåten. Men första gången satt jag bara bekvämt bakom förarsätet med flytvästen på. Den grunda delen av ön var inte mer eller mindre vacker som resten av den. Men på något sätt verkade det som om vi var i ett farligt område eftersom det var så nära landet. Det verkade som om en tiger när som helst kunde hoppa in i speedbåten. Och detta gjorde det väldigt spännande och äventyrligt. Men vår chaufför försäkrade oss att det var avsevärt långt och vi hade inget att oroa oss för. Jag blev lättad när jag hörde detta. Ljudet från speedbåten var tillräckligt högt för att väcka en sovande jätte och så vi gav upp hoppet om att få syn på en tiger eftersom de har superkänsliga öron. Men till min glädje såg vi en liten krokodil som solade nära stranden. Det verkade ganska bekvämt för en minut eller två. Men den har nog sett oss eftersom den sprang till vattnet och försvann.
Vi gick sedan tillbaka till vår lansering för att avsluta vårt besök. Jag försökte hårt och spände ögonen för att se en glimt av tigern tills jag kom tillbaka vid lanseringen. Vi började packa ihop tills lunchen var upplagd i matsalen. Det var inte mycket att packa men det tog lång tid sedan vi inte var redo att åka ännu. Men jag hade skola dagen efter så det fanns inget annat alternativ. Kocken gjorde en speciell beredning av bland annat krabbor. De gjorde så läckra rätter varje gång vi gick till Sunderbans utan någon formell utbildning. Jag undrade vad de kunde ha varit kapabla till om de tränat under Jamie Oliver eller Gordon Ramsay.
Under åren åkte vi till Sunderbans flera gånger. Det skulle vara samma rutin nästan varje gång med små förändringar. Ibland, istället för snabbbåten, stannade vi i ett av Rest-husen som byggdes på ön och såg rådjur i det vilda. Dessutom såg vi aldrig en tiger där – människoätare eller på annat sätt. Kockens specialrätter som äts i lugn och ro på sjösättningens däck i väntan på att någon delfin skulle hoppa upp ur vattnet blev en rutin. Naturligtvis tappade den sin charm lite. Så min mamma att avskräcka sin väns vilja att besöka Sunderbans var inte så stor sak. Men efter min pappas pensionering har besök i Sunderbans blivit en lyx som vi inte har råd med. Även om vi åkte dit kommer vi inte att kunna njuta av vårt besök som vi brukade göra och det får mig att längta efter dagar då jag kunde njuta av den stjärnklara himlen och kvällens chai. Så om en vän någonsin frågade mig om det här stället var värt hypen – skulle jag verkligen satsa mitt liv på det.