De var hårda bergsstammar i det som nu är Skottland, och vi kallade dem pikter. Namnet verkar betyda ”The Painted People” för de var kända för att älska ljus kroppskonst och mångfärgade kläder. De var konstnärer, produktiva stenhuggare och från de ristade stående stenarna som fortfarande finns i regionen kring Loch Ness kan vi se att pikterna fascinerades av djur, och noggrant etsade in sin likhet i stenens yta. Och de lämnade oss ett mysterium.

För alla djur som avbildas på de piktiska stenarna är verklighetstrogna och lätta att känna igen, förutom ett. Detta undantag är ett konstigt odjur med en lång långsträckt näbb eller nosparti, en huvudpip och med simfötter istället för fötter, ungefär som en simmande elefant. Detta piktiska odjur är den tidigaste kända hänvisningen till tron ​​som tog fäste i de skotska högländerna för minst 1 500 år sedan, att Loch Ness är hem för ett mystiskt undervattensdjur. Loch Ness-monstret.

Columba stod för inget nonsens, inte ens från ett monster. Han hade beordrat en av sina munkar att simma över sjön för att hämta en båt när vilddjuret halvvägs dök upp och rusade mot simmaren och vrålade på ett högst skrämmande sätt. Helgonet själv hoppade i sjön och ropade mot monstret ”Gå inte längre och rör inte vid mannen! Gå tillbaka!”. Sålunda befallt flydde monstret. Den store Columba konverterade större delen av Skottland till kristendomen och konverterade tydligen Nessie också, för det sägs att tills han gick ut på vattnet och lugnade odjuret, hade hon varit en mördare.

I skotsk folklore förknippas stora djur med många vattendrag från små bäckar till de största sjöarna, ofta märkta Loch-na-Beistie på gamla kartor. Dessa vattenhästar, eller kelpies, är kusiner till den irländska Pooka och har liknande magiska krafter men ofta illvilliga avsikter. De är drakar under vatten, som lurar med glupande uppsåt och väntar på mörkrets början i de långa norra nätterna innan de kommer fram och slukar de Oskyldiga.

Monstret, sjöormen, kraken och andra mytologiska varelser har utgjort en del av folkloren sedan tidernas begynnelse. Runt om i världen är det känt att det finns havsormar eller monster i många sötvattenförekomster. Nessie i Loch Ness, Morag i Loch Morar, Shielagh i Loch Shiel, Lizzy i Loch Lochy, Champ i Lake Champlain, Ogopogo i Lake Okanagan och märkligt nog Wally i Lake Wallowa.

Medan forskning har utförts vid många av dessa sjöar, är Loch Ness ikonen för monster och Nessie, Loch Ness-monstret är utan tvekan mormor till dem alla. Det är till Loch Ness dit otaliga forskare har flockats med sina kameror och ekolod, webbkameror och miniubåtar, sina förhoppningar, rädslor och drömmar om att lösa mysteriet med Nessie.

Hon sägs ha en långsträckt hals som ganska ofta sticker ut ur vattnet med ett litet huvud, diamantformade simfötter och tre tydliga pucklar på ryggen följt av en svans. Sone säger att hon bor under eller runt Urquhart Castle och många fotografier (främst falska) har tagits av henne i närheten.

De sedimentära bergarterna som vaggar Loch Ness är några av de äldsta i världen. Sandstenarna lades ursprungligen ner i varma hav när Skottland låg på den breddgrad där Australasien ligger idag. När kontinenterna drev norrut blev landet inklämt i den torra mitten av superkontinenten Pangaea.

För 400 miljoner år sedan skapades Great Glen-sidglidförkastningen. Denna Great Glen, som nästan delar Skottland i två delar, är hem för det svarta vattnet i Lochs Ness, Oich, Lochy och Linnhe

När kontinenterna började brytas upp och samlas runt nordpolen, nöttes stora skotska berg, som skulle ha varit Himalayas storlek, gradvis ner till stubbarna som du ser idag. Skottland var fortfarande i isens grepp för tolv tusen år sedan, men de viktigaste framstegen var över och landet började återhämta sig från att ha tryckts ner i manteln. Ytan på Loch Ness skulle ha varit på en liknande höjd som havsnivån.

Allt som lever i sjön idag måste ha kommit från det iskalla Nordsjön uppför floden Ness efter isens sista reträtt.

Många forskare och zoologer kommer att erkänna att de halvt tror att ett stort vattenlevande djur faktiskt existerar i Loch Ness. Det finns många teorier om hennes identitet, inklusive en ormliknande primitiv val känd som en zeuglodon, en typ av långhalsad vattensäl, jätteålar, valrossar, flytande mattor av växter, jättemollusker, uttrar, en ”parafysisk” enhet , hägringar, dykande fåglar och mest populärt, en plesiosaurie. Nessie fick till och med ett vetenskapligt namn ”Nessiteras rhombopteryx” namngivet av Sir Peter Scott så att Nessie kunde läggas till i det brittiska registret över officiellt skyddade vilda djur.

Namnet, översatt från grekiska betyder ”Ness underverk med den diamantformade fenan”. Under årens lopp har många noterat att om du ordnade om bokstäverna i Nessiteras rhombopteryx, kan det fås att läsa ”Monsterbluff av Sir Peter S”.

Det här kan betyda något – eller så betyder det kanske ingenting alls.

Nessie är antingen där, eller så är hon inte. Jag gillar att tro att hon har överlistat våra försök att fånga henne, sätta fast henne, kategorisera henne, tämja henne och förvandla henne till kökshanddukar. Och en dag kanske du får se henne själv. Må hon leva länge i sjön!