”Varför ska du till Galapagos?” frågade min syster med en något upprörd röst, ”du gillar inte ens naturen.” Bra poäng eftersom landskap i allmänhet tråkar ut mig efter ungefär fem minuter. Och när det kommer till landskap tenderar jag att se likheter, snarare än skillnader. Min resechecklista är att träffa intressanta människor, prova olika mat, hitta lokala marknader och samla reseberättelser.
Ändå var jag tvungen att åka till Galapagos bara för att det var där. Jag hade bokat en biljett till Bolivia, Peru och Ecuador, så en sidoresa till öarna var obligatorisk.
Galapagos, Charles Darwins avlägsna öar och ”Origin of the Species” berömmelse utanför Ecuadors kust, har länge varit de rikas lekplats. Men eftersom jag låg på en budget, köpte jag min biljett, bokade en endagskryssning och gjorde en vandrarhemsbokning i god tid, eftersom december är högsäsong på södra halvklotet.
När planet landade på Baltras flygplats kikade jag ut genom fönstret och spekulerade att det kunde ha varit en bondes höfält någonstans runt Foam Lake. Flygplatsen är mer som en outback landningsbana du skulle hitta i, säg, Stony Rapids. Alla ställer sig i kö för att få sina väskor handsökta efter smuggelgods. Nej, det är inte kokain eller marijuana de letar efter, det är växter eller djur som kan störa öarnas känsliga ekosystem. Kom ihåg att ingen i Australien eller Nya Zeeland tycker att kaniner är söta.
Representanter viftade med namnskyltar för de som bokats på dyra kryssningar. För oss andra var det mer ett äventyr att komma in i Puerto Ayora – öns ”huvudstad”. Jag hoppade på den fria pendeln till båtbryggan, betalade 50 cent för att åka på färjan och gick sedan ombord på bussen till stan för 1,80 dollar. En delad taxi kostade bara $5, men jag ville resa med lokalbefolkningen. Ecuador använder förresten amerikanska dollar som sin officiella valuta, så det är inget problem att ta reda på omräkningskurserna.
Puerto Ayora är en ganska dammig, nedgången stad som skulle kunna behöva ett målningsarbete och en del gatureparationer. Ungefär som den gamla delen av Melville på 1960-talet. Jag sniffade den salta luften – nyanser av Manitou Beach – och njöt av det intensiva koboltblå vattnet som kompensation för den trista arkitekturen. Senare åt jag lunch på en uteservering med utsikt över hamnen och tittade på folk. I sann ö-stil verkade ingen ha för bråttom. Påverkad av det långsamma tempot andades jag ut och slappnade av.
En vit taxibil var som helst i stan kostade $1 så jag flaggade en när den passerade. Fredy tog mig till vandrarhemmet jag hade bokat och jag ringde på. Inget svar. Så jag knackade på dörren. Fortfarande inget svar.
Vad ska man göra, vad ska man göra? Fredy förstod mitt dilemma och på min sura spanska förklarade jag att jag hade en budget. Han frågade om $25 var okej och jag nickade. Sedan tog han mig till hotellet-utan-namnet där jag träffade engelsktalande Cecilia. Hotellet hade ännu inte fått de slutgiltiga dokumenten behandlade så hon kunde inte annonsera. Ensuite rummet med balkong och vita lakan var himmelska. Verkligen, det kunde ha varit ett rum i ett äldre två- eller trevåningshotell i Humboldt eller Swift Current.
Min oro var att upphämtningstiden för kryssningen jag hade bokat var 06:00 och det var från vandrarhemmet. Fredy lovade att hämta mig klockan 05:45 nästa morgon. Och sanningen till sitt ord var han där i rätt tid. När alla passagerare från de olika hotellen hade tagits upp, begav vi oss nedför vägen för den 45 minuter långa resan till kajen. Det platta landskapet kunde ha varit någonstans runt Regina. Sedan kom vi dock in i träden och klipporna, och det var mer som norra Saskatchewan, kanske någonstans nära La Ronge.
Vi klev betänkligt in i den jolleseglare som tog oss ut till yachten. En samling av unga, gamla och medelålders. Och som så ofta händer var jag den enda ensamresenären. Tidigt inledde jag ett samtal med Lauren och hennes mamma, Elody från Johannesburg.
Väl ombord åt vi en lagad frukost, lättade ner oss i det snurriga och färjades till Bartolemo Island. Där vandrade vi uppför strandpromenaden till toppen för den ”klassiska” utsikten över Galapagos. Ja, utsikten var ”fin”, men att observera hur människor – främlingar som möttes ombord – interagerade med varandra var mer intressant. En medelålders kvinna med ett gammaldags namn – Ethel eller Myrtle eller något liknande – fattade en omedelbar motvilja mot mig, svarade knappt på min hälsning och sköt mig mördande blickar hela dagen. Kanske har hon en motvilja mot kvinnor med rött hår.
På vårt andra stopp gick vi över ön för att se pingvinerna. Förutom att de inte är där vid den tiden på året, så vårt enda möte med vilda djur var ett sjölejon som floppade upp på stranden för att ta en tupplur. Men, ja, det var en ”fin” sandremsa med tumbleweeds ungefär som, säg, Etter’s Beach på 1970-talet.
Efter lunch gick några av oss och snorklade. Kaitlan trampade vatten bredvid mig och tittade upp på den massiva vulkanväggen framför oss. Kompositionen var något annorlunda, men den såg mycket ut som klipporna längs Churchill River nära Stanley Mission. Hon suckade, ”Du vet, landskapet här är okej, men det gör inte mycket för mig.” Jag log instämmande. Det kan ha varit halvvägs runt jorden, men det verkade mycket som Saskatchewan, förutom vädret, naturligtvis eftersom det var omkring plus 25 i december. Det var bekräftande att veta att jag inte var den enda personen på båten som inte blev upphetsad över landskap.
Och människor som vill uppleva en del av Galapagos landskap kan göra det i Saskatchewan. Och om du bor i Nordamerika är det betydligt billigare att ta sig till centrala Kanada än att flyga till Ecuador och sedan vidare till öarna.
Galapagos checklista:
Intressanta människor. Kryssa: Cecilia, Fredy, Lauren och Elody.
Annorlunda mat. Tick: Priset på yachten kändes igen, men det var underhållande att se kocken koka ihop måltider i ett utrymme lika stort som en garderob.
Lokala marknader. Tick: I väntan på returflyget – och de är alltid försenade – hittade jag en kiosk på flygplatsen som erbjuder en gratis Galapagos passstämpel. Där köpte jag ett sött litet snapsglas som jag använder regelbundet.
Reseberättelse. Bock. Dagen på båten är en som jag har berättat några gånger.